Lovorden och kroppshållningens mysterium i salat

Molana Hazrat Shah Maghsoud Sadegh Angha avslöjar i boken Al-Salat lovordens och salats kroppshållnings i följande avsnitt.1Lovordens utförande och kroppshållnings mysterium i salat är en av de grundläggande instruktionerna rörande bönen i islam. Speciellt är bön instruktionernas beskrivning bortom människans förstånd och tankar och det är säkert bland de uppenbarelserna till islams heliga profet Hazrat Muhammed Mustafas (fred vare med honom) rena själ och hjärta. Dessa instruktioner är Guds välsignelse för människans vägledning och fullkomlighet på sin resa till kännedom av sitt sanna jag.

I salat ligger tyngdpunkten hela tiden på rening och jagets rengöring, självförnekelse och bekräftelsen av en och den enda Gud.

I bön söker troendes hjärta, recitationerna och kroppshållningen endast en sanning och det är hågkomsten av den heliga frasen la ilaha illa Allah (Det finns ingen Gud utom Gud), som den heliga profeten har sagt: " Qulu (säg): la ilaha illa Allah och bli frälst. "

Qulu är ett imperativt ord i plural och det betyder att med all din ansträngning fria hjärtat från begär och samla all inre kraft, ord och kroppsliga handlingar vid yttrandet av La ilaha illa Allah, så att du är frälst.

De angivna handlingarna och kroppshållningarna i bön efter neeyyat, (avsikt) och takbirat-ol-ehram är fem: qiyam (resa sig), ruku (bugning), qiyyam mot'tasel be ruku (resa sig efter bugning), sujud (nedfallning) och tashahhud (bevittna)

Dessa ställningar i bön är inte föremål för personliga val eller fantasi och har inga vanliga aspekter, de kan inte heller rättfärdigas med enkla tolkningar, för de är handlingar baserad på uppenbarelser från högsta himlavalvet och kräver uppriktighet och ärlighet i bönens utförande. Niyyah, takbirat-ol-ehram, qiyyam, och alla andra kroppshållningar betecknar de heliga orden la ilaha illa Allah.

Den mänskliga formen är uppdelad i två delar:

1. Den del som bemöter jorden och omfattar alla människors naturliga handlingar symboliseras av bokstäverna لا اله الا (La Ilaha Illa).

2. Den övre delen, det vill säga hjärta, händer, hals och huvud, är vänd mot himlen och i handling relateras med takbirat-ol-ehram vilken tar formen av لله. Och anledningen till att fötter måste hållas åtskilda vid tidpunkten för upprättstående är att vändning till Gud måste göras både utåt och inåt, för han är början, slutet, det uppenbara och det dolda. Och av den bedjande personens två steg tas det ena mot jorden, det andra mot himlen, eftersom de skapade är sanningens framträdande och existensens mångfald är en återspegling av den absoluta sanningen och existensen, och detta är meningen med لا اله la ilaha.

1. Qiyyam (resa sig)

Den första hållningen i salat är att stå som återspeglar den bedjande personens dyrkan av den enda Gud och det är i form av skriftliga alif ا vars verklighet är existensens enighet och vars innebörd är den högt uppsattas beskyddarskap i den högsta existensens rang.

Ruku och Sujud (buga och nedfallning)

Mawla ‘Ali (fred vare med honom) har sagt "Med sujud och ruku’, prisar ödmjukhet och undergivenhet Guds storhet och söker närhet till honom".

2. Ruku’ (bugning)

Ruku är att buga till Gud och den bedjande personens tillstånd är fullständig ödmjukhet och det är i formen av لا (la) vilket betyder hennes absoluta avsägelse i närvaro av den högt uppsatta.

3. Qiyyam mot'tassel be ruku (resa sig efter bugning)

Ståendet efter ruku’ är formen av den skriftliga alif ا före nedfallning.

4. Sujud (nedfallning)

Sujud är ’arifens (sufis) totala tillintetgörelse där han fullständigt har övergett alla världsliga tillbehör till jorden och har nått total förening med Gud.

Det sägs att Mu'tassim frågade Abu Jafar Muhammad ibn 'Ali ibn Musa (fred vare med honom) om moskén, han svarade: "det är kroppens sju delar som man faller ned med". Och Sayyid ibn Jubar, Zujuj och Fara har också bekräftat detta.

Profeten Muhammed (fred vare med honom) har sagt: "jag har blivit utsedd till att falla ned till marken med vördnadens sju ceremonier". Detta hänvisar till hjärtats sju fästen som den upplysta också har hänsyftat på. Och det ovanstående yttrandet "jag har blivit utsedd till att falla ned till marken med vördnadens sju ceremonier" syftar på resan mellan de sju fästena i hjärtat från den himmelska sfären till himmelriket, fram till Herrens himlavalv. Innebörden av "kalla därför inte någon annan med Gud" är att du inte skall erkänna någon utom Honom i dina nedfallningar.2

Detta är den rang för dem som har uppnått varaktighets tillstånd, för i detta tillstånd återstår inte position, namn eller mening med tjänaren som är värdig den eviga sanningen, för hon avstår från det efemära och detta är rankningen av hon som hör genom Gud och ser genom Gud.

Med denna rena existen för det ändamål att nå närhet till Gud,   har han nedfallit vilket är kroppens position vid tidpunkten för nedfallning och ståendet som följer ruku tar formen av Allah.  

5. Tashahhud (bevittna)

Tashahhud i sig själv är i formen av det skriftliga له Det är att prisa och ge särskilt tack till Gud, och bekräftelse på Hans enighet och på budbäraren med fullständig kunskap och tydlighet och hälsa alla troende och jaget i fullkomlig uppriktighet och enighet, den sanna bekräftelsen måste göras med kunskap och tro.

Därför skildrar alla kroppshållningar i bedjande vid alla tillfällen la ilaha illa Allah.

De fem kroppshållningar i bön

Kroppshållningarna är i förbindelse med hjärtats avsikt och den bedjande personens ord vid utförandet av det sanna salat i sannfärdighet och fullkomlig enighet med Gud.

Ytterligare om betydelsen av kroppshållningarna kan det sägas: händerna och huvudet vid tidpunkten för takbir är (هـ) och (لله), när ansluten till det skriftliga alif vid stående tidpunkten bildas Allah( الله). Värdet av bokstaven (هـ ) (h) är enligt abjad tabellen fem och då den sammanfogas med alif blir det sex, och bokstaven ( و) (v) i ordet (هو) (hova) som i sig själv hänvisar till de sex dagars skapande, och eftersom formen av bokstaven (هـ ) (h) vid tidpunkten för ruku’ tar formen av det skriftliga ( و ) inbegriper det vid tidpunkten för ruku’ ordet (هو)(hova) och när det anslutas till det skriftliga alif (ا ) (A) i stående efter ruku och sujud tar formen av (لله) (llah) så att en rak'ah i bönen utgör bilden av (هو الله ) (hova Allah).

_____________________________
Referenser:
1.  Molana Shah Maghsoud Sadegh Angha, Al-Salat, The Reality of Prayer in Islam (Riverside, CA: M.T.O. Shahmaghsoudi Publications®. pp. 78-85
2. Molana Shah Maghsoud Sadegh Angha, Al-Salat, The Reality of Prayer in Islam (Riverside, CA: M.T.O. Shahmaghsoudi Publications®. pp.27-28